Problembarn 67

Tentan idag kändes bra men vi får se. Misslyckades på läkemedelstentan för att jag bedömde tiden fel. Så uppställningen var rätt, men jag läste frågan fel. Tur jag hinner göra om den innan sommaren. Men jag håller verkligen tummarna att tentan går bra. På vägen hem började jag gråta som ett litet barn. Allt kändes så överväldigande. Jag är stolt att jag tagit mig såhär långt. Jag har haft problem med relationer, auktoriteter och känt mig dum och utfryst hela min skoltid. Från lågstadiet till gymnasiet, som jag för övrigt inte gick ut med fullständiga betyg. Jag kände aldrig någon tillhörighet och kände aldrig att någon ville vara runtomkring mig. Bara några få lärare. Jag har alltid haft gott om kompisar men tyvärr har dom aldrig gått i min klass så skolan såg jag alltid som jobbig och ett ställe där jag kände mig ensam och oönskvärd. Lärare på gymnasiet tyckte ofta att jag inte kunde något och tyckte bara jag var störig och stökig. Oftast bestämde dom sig direkt för att jag inte kunde utan att egentligen ens vilja se efter. Enda gången dom pratade med mig var när dom behövde någon att skylla på, en syndabock för diverse skit. Ibland stämde det att jag gjort dumma grejer, men då erkände jag. Men oftast så var jag inte inblandad men fick skulden ändå för saker jag inte gjort. Skönt för dom som egentligen bar skulden. Dom kan tacka mig senare i guess. 


Hur som helst. Att vara ett problembarn, som inte haft stöd från många andra än sin mamma sätter spår. Om ingen ändå tror att jag kan, varför ska jag då ens försöka presentera om folk redan bestämt sig? Om folk ändå anklagar mig för all skit, varför ska jag då hålla mig undan skit. Om folk redan bestämt sig att jag är värdelös, då är jag det. Om folk inte vill vara med mig, varför ska jag då ens gå i skolan. 

Att ha kommit över dom känslorna och tankarna har varit svårt. Svårt att lita på när folk säger att jag är duktig eller tycker om mig. Svårt att lita på sin egen förmåga när man är van med att bli ifrågasatt. Rädd för att vara den jag är pga rädsla att bli avvisad. Rädd för att personer ska tycka jag är jobbig. Okunnig. Kampen mot lågt självförtroende och den låga självkänslan. Allt det har varit så sjukt svårt. Att i början av utbildningen tog mitt destruktiva förhållande slut. Där jag också blivit utsatt för helt sjukt dumma saker och som bara sänkte mig som person mer och mer. Att mitt i en utbildning påbörja en inre resa där jag försökt hitta tillbaka till mina rötter, till den glada, spralliga och påhittiga personen jag var. Långt innan andra hade makten att påverka mitt mående och mig som person. Att mitt i den livkrisen börja utesluta människor som funnits i mitt liv på enbart deras villkor. Som utnyttjat mig för egen vinning. 

Att komma till insikt med att anhöriga och personer man sett som bästa vänner bara brytt sig om sig själva, medvetet eller ej är fortfarande en gåta. Där relationens egentliga existens berott helt på den andra personens mående, känslor, åsikter, vilja och önskningar. Då man reflekterar och kommer till insikt att den andra utnyttjat en som en slags följeslagare, för att våga träffa en ny kille, eller för att våga göra saker, för att inte se dum ut och vara ensam så har jag följt med. Jag har stöttat vänners intressen som jag inte varit ett skit intresserad av. Träningar, tävlingar, deras flörters/pojkvänner träningar, tävlingar och följt med på fester, sammanträden och all möjlig skit och suttit ensam medans personen kunnat hänga en hel kväll med personen/killen dom egentligen vill umgås med. Men när jag velat göra något jag tycker är kul har det kapats direkt. Nej de är omöjligt att ett år åka på trästocksfestivalen och tälta en natt, som jag tycker är kul. Nej det är omöjligt att gå på en bio eller bara se en film ihop. Nej det går inte att umgås när man fått killen man vill ha. Det går inte svara i telefonen när jag behövt någonting - för det har varit jobbigt. Men när den andra personen bett om något har jag alltid gjort det. Alltid kommit. Alltid svarat. Alltid släppt allt för alla mina vänner. Det gör ont. Och att då mitt i denna äkta livskris känna jag orkar inte mer. Och bara bli bemött av oförståelse och mer egoism gjorde ont. Att även få höra av gemensamma bekanta att någon man sett som sin bästa vän, backat upp och förlorat mycket för att vara med, går och säger inte bara falska men vidriga saker om. Saker som att jag medvetet flörtat med kompisars gamla pojkvänner, som jag aldrig skulle göra. Att personen bara varit min vän pga rädsla att jag annars ska sprida all skit jag samlat på mig om personen under årens lopp. Den skiten blev sista spiken i kistan och rörde upp så extremt mycket känslor. Ilska, besvikelse, sorg. Jag kände mig lurad och bedragen. Jag kände mig förnedrad och extremt sårad. Den händelsen blev en kedjereaktion som gjorde att jag bestämde mig för att säga åt fler personer i min närhet som uppvisade samma beteendemönster. Jag har inte kontakt längre med personer jag inte klickar med eller behandlat mig som en backupplan, en person man kan trampa på och köra med hur som helst. 

Den krisen skedde under sommaren. Och det har tagit tills nu innan jag börjat läka. Känna att jag har rätt personer i mitt liv och att jag är omtyckt för den jag är. Jag känner även att dom som är med mig nu, dom har valt det. Det har inte skett av en slump, av vana eller att någon känt sig tvingad. 

Jag har fått tillbaka min kraft att tro på mig själv. Att fortsätta fast det är så jävla jobbigt. Och idag har jag bara gråtit och gråtit för jag känner mig så känslosam och "rörd" över personen jag blivit, över allt jag uppnått, att alla odds var emot mig men jag har kämpat och slitit fast jag psykiskt och fysiskt känt att jag vill ge upp och inte orkar mer. 

Jag tror en av anledningarna också att jag känner en sån lättnad idag är att jag accepterar att det alltid kommer finnas folk som inte gillar mig, tror på mig, försöker behandla mig som skit, som försöker ändra på mig och utnyttja mig. Att jag accepterar att det kommer ske saker i mitt liv som är misslyckade och att jag kommer göra fel ibland . Men det definierar inte mig som människa. Bara för man misslyckas ibland är man inte misslyckad som människa. Mitt liv är inte misslyckat. Och jag skiter i vad folk jag skiter i tycker om mig. Och jag är stark nu att välja bort risiga personer direkt. Jag känner mig inte längre beroende av andra på det sättet att dom har sån makt över mig. Jag låter inte personer jag ogillar påverka mig, jag avföljer, blockar och skiter i deras liv. Dom existerar inte. Jag är en reko och smart tjej. Och jag har bevisat det för alla det senaste året. 

Jag känner mig stolt och ödmjuk inför allt positivt jag har i mitt liv och att jag snart har ett yrke där jag kan få personer att må bättte och få ett värdigt liv. Jag kommer göra skillnaden för andra som jag önskar någon hade gjort för mig när jag behövde det. 

👏👊👌✌️💪




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: