Stroke

Får en snart. Vad fan gör jag med mitt liv. Kommer alltid ångra att jag inte kämpade hårdare i skolan. Just nu blir det ytterligare en sömnlös natt för jag är förbannad och tankarna går runt runt. Jag ältar och grubblar och stör mig på extremt mycket just nu. När jag är "ledig" är jag verkligen inte ledig. Så jag har ingen som helst chans att återhämta mig. Jag hade efter 4 år varit värd en riktig semester. Ärligt talat.


Sen måste jag lära mig att klippa mina tankar. Och inte ta med mig jobb hem. Inget jobb i världen är värd att ta energi från mitt privatliv. Inget. Sen är man bara människa och ingen robot. Och när man jobbar med människor tar man ibland med sig arbetet hem. En del påverkar en väldigt starkt. Och det är väldigt starka känslor som lockas fram när dom väl gör det. Ilska. Frustration. Sorg. Glädje. Och alla dom sakerna kan på olika sätt vara jobbiga att ta med sig hem. Och som ny kommer jag ofta på mig själv att tänka "jag kanske skulle gjort så, eller sagt så". Och det tar energi. Kan inte ens sova vissa nätter. Och jag vet från andra att första året som sjuksköterska är tydligen hemskt. Där man har det väldigt tufft i början. Och det gäller alla. Man måste landa i sin roll och lära sig koppla bort och koppla av sen när man väl är ledig. 

Och saken är att alla fattar inte. När jag jobbade på Statoil, eller i baren, eller som skolfotograf. Det fanns liksom utrymme för att ha en dålig dag, jobba fast du sovit lite (eller inget), att jobba utan att ha ätit. Det gick. För saken är, är du trött/hungrig/utmattad so what? Oj man blandade en drink fel, kunden blev sur och fick en ny. Wow jag gav 3 kronor för lite växel - det är inte ok. Men dog kunden? Nej. Dog kollegor? Nej. En förälder gapa om att hens unge blev så dålig på fotot, oh no, ungen fick väl ta en bild i kuben på Coop. Ingen dog. Ingen blev skadad av att en bortskämd unge inte blev bra på bild. Jag blev inte skadad. 

Som sjuksköterska finns det inte utrymme för att göra vissa fel. Patienter kan skada sig själva, andra patienter, oss personal. Vi kan skada patienter och kollegor. Vi kan rent utav döda andra med nog grova misstag. Så fönstret är ganska snävt för vad fan man kan jobba med beroende på vad som händer innanför pannbenet. Att vara helt färdig mentalt och inte sovit, ätit eller återhämta sig funkar inte på samma sätt som att stå och kränga korv på autopilot. Och som undersköterska kunde jag släppa vissa saker eftersom sjuksköterskan i tjänst tog dom jobbiga och obekväma sakerna. Men nu är jag sjuksköterska och förväntar mig att saker ska skötas på ett visst sätt. 

Och som anställd på Statoil eller farmen kunde man ju komma hem och säga ingående vilken värdelös jävla dag det varit. Man kunde berätta att en kund kastat en glasflaska på en, att man blivit tafsad på. Man kunde pysa ut all den ilskan. Frustrationen och elände. Och någon satt mitt emot och fick en att släppa allt detta. 

Det utrymmet saknas också i vården. Jag kan inte berätta ingående om saker som jag behöver prata om. För jag är låst av den fina sekretessen. Så ingen kan någonsin förstå den frustrationen jag ibland upplever. För det som var skönt med att komma hem förr efter en dålig eller sorglig dag var att personen var totalt utomstående. Personen man berättade saker för kunde komma med råd och åsikter som är värdefulla. För ibland kan man vara så låst i sitt tänk så en utomstående får en att öppna ögonen, sätta ner foten eller agera. 

Nä nu ska jag ta en sömntablett och sova. Nya tag imorgon som blir en bra dag. 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: