Slut

Idag har jag bara varit väldigt ledsen, ilsken och känt att allt rörande skolan känns övermäktigt och hemskt. Började gråta på praktiken bland alla kollegor och det kändes så hemskt i början men sen kändes det så otroligt skönt att få gråta och att någon förstod och lyssnade. Det är verkligen fina personer på avdelningen. Hon jag gick med idag stannade över 30 minuter bara för att prata med mig. 


Så idag är en sån här mänsklig dag och inte en instagram-fluff-livetärunderbartdag. Och så är det ibland. Min handledare tyckte det var starkt att jag vågade visa känslor och att jag tar ansvar som pratar om viktiga saker istället för att låtsas om ingenting och kanske ta ut min frustration på andra sätt. 

Efter praktikens slut så fick jag enorm huvudvärk. Det på att jag inte ätit någon lunch idag och fått 3 timmars sömn gjorde allt värre. 

När jag kom hem hade robin storstädat och en sån liten sak gjorde mig ändå så glad en dag som denna. Sen köpte vi mat och jag ska inte göra någonting idag. Bara sova och lyssna på podd. 

Imorgon tar jag nya tag och det kändes redan bättre idag efter att jag fått prata av mig. 👻

...

Igår började morgonen med att jag åkte till praktiken. Jag fick tvärnita på 97an i höjd med travet för en cyklist som låg på vägen och blödde kraftigt från ansiktet. Jag hade som tur var papper i bagageluckan men jag tänker nu att det kan faktiskt vara bra att ha en akutväska i bilen, både med papper, desinfektionsmedel, räddningsfilt och liknande. Han var väldigt chockad och ville jag skulle ringa hans fru som hämtade honom. 


Sen åkte jag till praktiken, lite skakis men.. Sen efter den omtumlande dagen var slut så möttes jag av den fruktansvärda nyheten att Stockholm drabbats av ett terrorattentat. Man blir ju helt kall i kroppen. Sånt här ska inte existera. Och jag vägrar haka på detta tåg "pray for Stockholm". Det är just religion som i flera århundraden lett till terror, våldshandlingar och avrättningar.. Jag tänker bara på alla som var där, alla offer. Hur man själv skulle känt. Hur sjukvårdspersonalen i Stockholm känner. Hur dom som måste vårda misstänkt gärningsman känner. Vilka hjältar polisen, sjukvården och brandmännen varit igårkväll. Vilka hjältar Stockholmarna är, som öppnade sina hem för ensamma,  chockade och strandsatta människor. Mitt i all denna terror så visar även människor en ödmjukhet och kärlek. Som ska få döda rädslan för terror. Vi ska inte vika oss. Det är det dom vill.

❤️

Sexuella trakasserier

Det var länge sedan jag skrev om något viktig och äkta. Har blivit mycket ytligt och det är ju inte riktigt sån jag är som person egentligen. Så jag tänkte prata om något viktigt, nämligen sexuella trakasserier. I onsdags hade vi seminarium på våran sista rapport innan c-uppsatsen. 

Jag och Elina hade skrivit om sexuella trakasserier/sexuellt ofredande som sjuksköterskor kan få utstå både av kollegor och patienter. Och det visar sig vara vanligare än man tror. 

Just sexuella trakasserier är en känslig punkt för mig eftersom jag blev utsatt för det på mitt förra jobb. Jag har alltid sett mig som en stark tjej med högt i tak. Jag kan dra ganska riviga skämt och kan även tycka det är kul när någon skämtar med mig. Men där är ju problemet. Alla tycker inte att samma saker är kul, och ber man någon sluta så slutar man. 

Som sagt på min förra arbetsplats så var det en äldre man som inte bara skrev konstiga saker åt mig. Hade han bara skojat och haft under bältet humor hade jag kunnat tycka det var roligt. Jag kan ha grov humor själv. Men i hans beteende fanns inget roligt. Alls.

Det började med att han ringde mig, på fyllan. Sedan började han skriva i fyllan. Han började skriva sexuella anspelningar och jag bad honom direkt att sluta. Han slutade då och låtsades om ingenting på jobbet. Jag tyckte det var jättemärkligt men jag tänkte att det var en engångsföreteelse och jag bortförklarade hans beteende med att "fyllan fick honom att göra si och så". Det här var en man jag tyckte var knepig men hade aldrig upplevt som obehaglig innan. Men sen fortsatte dessa samtal och mail. Varje helg. Tillslut gick det så långt att han skrev "jag ser hur du ler åt mig på jobbet, jag vet att du vill ha mig, du vill suga av mig, vi ska ligga med varandra, kom hit, jag ser på dig hur kåt du är på jobbet". Då vart jag för första gången rädd och sa sluta, om du inte slutar kommer jag polisanmäla dig. Du får inte göra såhär. Det obehagligaste av allt detta tyckte jag var att han skrev "jag VET att du vill, jag ser på dig att du vill ha mig". Jag blev fruktansvärt illa till mods över sättet han skrev på. Jag började tänka att han kanske var psykiskt sjuk och på riktigt trodde jag ville dessa saker? Och vad stoppar isåfall honom från att göra något om vi är ensamma och han i sitt huvud tror jag vill dessa saker?

Han fortsatte trots att jag sa nej. Sluta. Jag hade mailkonversationer som visade hur jag kanske sa sluta 20 gånger på en kväll. En dag när jag kom hem och det var mörkt ute kände jag mig illa till mods. På min egna parkering utanför mitt hem. Då kände jag fan heller. Fan att någon ska ha makten över mig på det sättet att jag ska vara orolig i mitt eget hem och att en annan person trodde sig ha rätten att prata om min kropp. Om min sexualitet. Om mig som Människa helt enkelt. 

Den här mannen skulle sluta på mitt jobb inom en snar framtid. Så jag anmälde inte med syftet att han skulle få sparken. Jag anmälde för att markera. För att det som hände mig inte ska glömmas bort så blir någon annan kvinna utsatt på nästa arbetsplats. Jag anmälde för att hans grova, äckliga övertramp skulle läggs till som en tydlig siffra i hur många som blir utsatt för sådant här - årligen. 

Då till det nästa, när jag polisanmäler detta och har med mig mängder av utskrivna konversationer så får jag sitta ner med vad jag antar är en kvinnlig polis. 
Hon läser igenom mina mail och säger lite tyst medan hon läser "ja det här ser ju inte bra ut, det här är ju tydligt sexuellt ofredande" (tydligen är det sexuellt ofredande när det sker privat och sexuella trakasserier om det sker på jobbet). 

Den här polisen lägger sedan ner papperna och säger "är du säker på att du vill anmäla det här? Jag förstår inte varför du bara inte blockat honom istället för att anmäla?". 

Jag får en liten chock kan man säga. Läste hon inte materialet jag nyss lämnade över? Det är klart jag vill anmäla, trodde hon inte jag tänkt igenom det innan jag kom dit? Jag kommer tillslut till tals och säger "ja jag är säker på att jag vill anmäla, och jag har inte blockat honom för vi jobbar på samma arbetsplats och jag vill ha några slags bevis, jag kan inte bevisa det som sägs muntligen på jobbet eller i telefonen. Men det här, kan jag bevisa".

Alla på jobbet som fick höra om detta höll ju med om att det var ett sjukt beteende. Men ingen pratade med honom. Ingen frågade vad han höll på med. Chefen tog inte ens upp det med honom för han hade ju slutat då. Men fick fortsätta komma till arbetsplatsen och "hälsa på", trots att han blev FÄLLD. Han blev dömd för sexuellt ofredande gentemot en på arbetsplatsen men tilläts fortfarande hälsa på. 

Varför? 

Tyckte chefen att det vore en obekväm diskussion att ta eller? Vill ni veta hur det känns att vara rädd när telefonen ringer, eller veta att en person som säger att han ska ligga med mig mot min vilja vet vart jag bor? 

Jag tror alla tog det här så lättvindigt för att när han inte drack "skulle han inte göra en fluga förnär" och "var inte rädd, han skulle aldrig våga göra det han skrivit". 
Hur kan någon veta hur en annan person fungerar? Tror folk att man kan se på en person om dom är våldtäktsmän? Folk trodde inte hagamannen våldtagit kvinnorna han gjort, det var ju omöjligt för han var ju faktiskt pappa! (hans fru låg fortfarande på BB när han våldtog ett av sina offer). 

Om någon vill anmäla en annan person för ett brott skulle jag aldrig ifrågasätta eller förminska det. Om någon blev utsatt för sånt här på min arbetsplats hade jag stöttat och hjälpt min kollega och sett till att chefen följde de lagarna och riktlinjerna som finns. En chef har en skyldighet att vidta åtgärder vid såna här situationer. Och man hade ju hoppats att en polis, framförallt en kvinnlig polis, inte skulle ifrågasätta mig, som är offer till att en man säger i både skrift och muntligt att vi ska göra sexuella saker mot min vilja. 

När vi diskuterade sexuella trakasserier på vårat seminarium i onsdags så var vi rörande överrens om att man kan inte dra en gräns som ska gälla ALLA. Var och en sätter sin personliga gräns och den SKA respekteras, höras och uppmuntras. Ingen ska behöva må dåligt i sitt privatliv eller i sitt yrke. Om en person exempelvis säger att det inte känns okej med kollegan där som tafsar på rumpan. Då ska inte en tredje person förminska och avfärda det genom att säga "men det är ju bara en klapp på rumpan, det är väl ingen fara". 

Stå bakom varandra, håll rygg och våga anmäla. Om man inte anmäler och böjer sig för dessa vidriga människor så är man en del i att det existerar en arbetsmiljö och en kultur som tillåter övergrepp och gör brott av sexuell art till ett skämtbrott.

*tycker du det känns fel - då är det fel. 
*säger du nej, då ska personen sluta. 
*våga anmäl! 
*berätta och ta stöd från de du litar på och som du tror förstår. 
*våga även markera för dom som ifrågasätter och motarbetar ens lagliga rätt att känna sig trygg i sin yrkesroll och rätten att bestämma över sin egna kropp.👊👊👊👊👊👊👊👊👊👊